Idag har jag gråtit på affären. Gråtit för de två små flickorna på ca 2 och 5 år som hade trasiga kläder, små tussar hår på huvudet och sår över hela kropparna. Endel sår var nästan läkta som ärr och endel var färska och blödande. Även i ansiktet blödde det.
Två små söta flickor som bara ville leka, äta sig mätta och bli älskade och två föräldrar med gigantiska tjocka magar och elaka flin. Pappan måttade en smäll över den stora tjejens kind men hindrade sig och flinade med sitt tandlösa grin. Hon rörde sig inte ur fläcken. Hon var van.
Alla i affären tittade, men inte så det syntes. De höll hårt i sina Gucci och Prada. De ville inte se. Det ville inte jag heller, men jag kunde inte låta bli. Sen kunde jag inte låta bli att gråta. Men jag var den enda som grät.
4 kommentarer:
Fy f-n. Var?
Jag vill prata med katalanska Soc!
På Mercadonan!
Man borde filma dem i smyg med mobilen o sen gå till NÅN som kan göra nåt för dem. Usch!
Ja, men jag ville bara därifrån! Jag hade inte sinnesnärvaro för att göra nåt. Jag vet heller inte vart jag ska vända mig.
Skicka en kommentar