Dina har börjat få gå själv väldigt mycket och det tycker hon är kul. Hon går med sin barnvagn med en docka i. I början gick det jättebra,jag var jättestolt. Nu börjar hon känna sig hemma i rutinen och så fort vi kommer ut ska hon springa i motsatt riktning mot vad jag går. Det är så jobbigt!
Hon går aldrig dit jag vill och när jag tar tag i hennes arm för att hon är på väg ut framför en bil så slänger hon sig i gatan och slår i huvudet. Varje dag måste jag göra illa henne för att hon inte ska dö. Jag vill inte att hon ska dö men jag får så dåligt samvete av att göra illa henne. Hon är så stark. Lyfter lätt en 5 kilos dunk med vatten.
Varje gång jag ska sätta henne i vagnen blir det kamp. Hon kämpar och slåss, slänger sig åt alla håll och jag får kämpa mig svetting innan jag lyckats sätta fast henne. Då har hon oftast lyckats göra illa sig någonstans.
När vi är ute och går så är hon jätte nojjig att jag ska sätta henne i vagnen, kommer jag nära henne springer hon från mig i full fart. Hon lyssnar inte till någonting jag säger.
Jag tror att jag måste ha henne mer i vagnen tills hon är redo att gå själv. En gång om dagen kan hon få springa fritt. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte göra illa henne mer. Orkar inte ha dåligt samvete.
Vad tycker ni? Hur ska jag göra? Är det normalt?
5 kommentarer:
Helt normalt.
Dagis gör underverk med små livliga barn.
Där kan de springa och springa och springa. I alla fall på svenska dagis... och så är det trötta och mysiga när de kommer hem :)
Barnflicka låter ju underbart.
Ja barnflicka ja, om du behöver så vill hon nog jobba lite extra.
Huja, det där med att uppfostra sina barn till små självständiga varelser är ju klart inte bara utav godo!
Tack och lov har Junia av någon anledning blivit JÄTTERÄDD för bilar, så när hon springer iväg för långt och det börjar brännas så ropar jag BIIIIL och hon tvärbromsar! Underbart.
Men vi har annars samma duster som ni, Junia vill INTE sitta i vagnen, men alla gator lämpar sig inte för fritt spring (ännu mindre i en liten by som den vi bor i, här kör folk som, ja, byfånar, ingen respekt för något!) och hon får inga alternativ. Efter att ha insett att mamma bestämmer (tog..öhh...kanske ett halvår eller så) finner hon sig ganska bra i sitt öde. Men som sagt – ha costado!
Nu har jag läst på lite och insett att jag måste bli bestämdare och inte låta Dina bestämma så mycket.
Viktoria:
Efter att ha insett att mamma bestämmer (tog..öhh...kanske ett halvår eller så)
Grattis!
Själv kämpar jag efter 6 år fortfarande med att vara kvinna på täppan.
Det måste vara mina envisa gener som gör mina avkommor till sådana kämpar.
Skicka en kommentar